9 Liv och ekonomisk nivå

                                             Bild av Piet Hein
                                                               Teckning av Piet Hein 

Rubriker:

I

Inledning

Världens nya inkomstfördelningen

II

FN:s nya Hållbarhetsmål

FN:s tidigare Millenniemål

Hur gick det?

     Dyrt vara fattig

     Brist på äganderätt samt byråkrati

 Ekonomiska skillnader inom länder

III

Vad kan vi lära av Millenniemålen?

Bistånd från stater

        Att skapa fattigdom

        Gör allt på en gång

        Bistånd från Sverige             

Bistånd från civila organisationer

         Enskilda personer 

         HiH - glädjande effektivt

Vad kunde vi alla göra?    

Lidande och lycka.

Litteratur

..................

Inledning 

Vad alla vet är hur livet borde vara. Mat och husrum, friska barn, rent vatten, frisk luft, arbete, politiska rättigheter och att få leva i fred och frihet. Detta utan att ha läst en enda rad och utan att vara experter eller omfatta någon särskild ideologi.

Vad inte alla vet. Hur många vet att den som sitter vid en dator i ett fritt land är friare och rikare än 99 procent av alla människor som någonsin levt. Räknat från 1820 har genomsnittsmänniskan i världen ökat sin inkomst. Västeuropén och nordamerikanen har blivit 19 gånger rikare, latinamerikanen 9, asiaten 6 och afrikanen 3 gånger rikare och många dessutom friskare.

Från 1780 tog det England nästan 60 år att fördubbla sin ekonomi, hundra år senare tog det 40 år för Sverige att göra samma sak och ytterligare hundra år senare gick det på mindre än 10 år för Taiwan. Samtidigt är 54 länder fattigare än de var för drygt 10 år sedan, enligt uppgifter 2011.

Tack vare att den globala ekonomin är fem gånger så stor som 1948 har många av de grundläggande Mänskliga rättigheterna med livsmedel, hälsovård, sjukvård och utbildning kunnat tillfredsställas på allt flera håll.

År 2005 framhölls bland annat att:  

”Vi har resurser och teknologi för att realisera rätten till utveckling för var och en samt befria hela mänskligheten från krig och nöd".

"Man holds in his mortal hands the power to abolish all forms of human poverty". /John F. Kennedy.

"Jag har inte rätt till livets överflöd förrän alla har fått livets nödtorft". /Ralph S Cushman

 

Den nya inkomstfördelningen

Nu är det  dags att sluta dela upp människor i u -länder och i -länder, framhåller Hans Rosling med emfas i boken Factfulness, 2017.       

Här visas den nya indelning i

Rosling som i sitt arbete själv erfarit hur livet ter sig på de olika nivåerna ger en kort beskrivning som jag här här förkortat ytterligare när det gäller vatten, transporter, spis, mat och säng.

I programmet "Dollar Street" som lanserades 2016, visar Gapminder nedNstående i bilder.

På nivå I   lever 800 miljoner människor på mindre än 2 dollar om dagen     

-  där gäller att gå barfota och man måste gå för att hämta vatten

-  sakna acceptabla sanitära anordningar och hälsovård

-  enformig mat

-  barnen väger för litet för sin ålder - barndödligheten är hög.

På nivå II   lever 3 700 miljoner på 2 - 8 dollar

- då gäller att kunna köpa mat som man inte odlat själv

- ha sandaler och en cykel

- närmare till vatten  

- gasspis - kanske el 

- barn i skola 

- kunna sova på madrass

- kanske få jobb på en textilfabrik.

På nivå III   lever 2000 miljoner på 8 - 32 dollar

- då kan det gälla att ha flera jobb och arbeta 16 timmar om dagen

- installerat rinnande kallt vatten

- el som underlättar läxläsning och man har kylskåp

- kunna köpa motorcykel, ofta trafikolyckor

- besparingar går till sjukvård

- två av barnen börjar på gymnasiet

- en första semesterdag på stranden.

På nivå Ilever 800 miljoner med mer än 32 dollar

- här skulle 32 dollar mer om dagen inte göra någon större skillnad

- ha mer än 12 års utbildning

- någon gång ha flugit på semester

- ha råd att äta ute och köpa bil.

...............

Under 100 000 år levde alla på nivå I .

- För 200 år sedan var 85 procent av världens befolkning fortfarande kvar på nivå ett.

- På 1950-talet levde Västeuropa och Nordamerika på samma nivå som de människor som 2017 lever på nivå 2 och 3. /s.52 

- Hur vi hade det på 1990-talet och fram till 2015 redovisas av FN:s statistik i samband med Millenniemålen som jag här kommer att referera i korthet. Därefter vidtog FN:s Hållbarhetsmål som skall gälla till 2030.

II

FN:s nya hållbarhetsmål

FN:s 17 nya Hållbarhetsmål, Sustainable Development Goals, SDG - antogs i New York i september 2015 och skall gälla fram till 2030 och visas nederst i kapitlet. Att man kunnat enas är en stor prestation. Målen har sedan 169 delmål.Målen kan sammanfattas i fem P  : Pople, Planet, Prosperity, Peace och Partnership.

När 193 stater skall formulera gemensamma mål blir det lätt vaga formuleringar. Världen skall bli bättre på alla sätt överallt, helst samtidigt så att ojämlikheten minskas. Inte alla de nya målen är dock mätbara vilket gällde de tidigare Millenniemålen.

FN:s uppgift är framför allt att samla och ge oss statistik och Ban Ki-moon framhöll att "vi är den första generationen som kan utrota fattigdomen och den sista som kan stoppa klimatförändringarna".

De nya Hållbarhetsmålen beräknas kosta mellan 28 000 och 38 000 miljarder kronor om året att jämföras med världens militära utgifter som är 30 miljarder kronor per dag. Finansieringen blir liksom den var för de tidigare Millenniemålen en knäckfråga.

Utbildning och överföring av teknologi skall också prioriteras. Man vet nu mycket väl att det inte bara handlar om pengar, utan om kunskap, erfarenhet, klokhet och inte minst ledarskap.

Som första mål står fortfarande att utrota hunger och fattigdom i alla dess former överallt - fast just den frågan inte alltid väcker störst intresse.

När man definierar fattigdom och svält kan definitionerna plötsligt ändras och då kan det bli så här:

"Mellan åren 1970 -1993 steg intaget av kalorier från 1 970 per dag till 2 400 vilket tolkades som att antalet fattiga sjönk från hälften till en fjärdedel av Indiens befolkning.” Exemplet är hämtat från boken Stuffed and Starved av Raj Patel, 2008.

"Myworld

Vad skulle tilläggas - vad skulle prioriteras? Till hjälp har FN inbjudit även vanliga människor att komma med olika förslag via "Myworld 2015" och 5 miljoner lär snabbt ha svarat på uppmaningen.

           

Vad som fungerat och inte fungerat hittills visar att förbättringarna måste drivas av länderna själva och den medelklass som där växer fram. Det måste bli bestående resultat i stället för konstgjord andning. Vanstyre och inte bara naturkatastrofer står för nöden t.ex. i Afghanistan, Kosovo, Somalia, Pakistan, Irak och Sudan.

FN:s tidigare Millenniemål

Världens första globala kontrakt - Millenniemålen - på initiativ av Kofi Annan med ett gemensamt moraliskt ramverk att arbeta inom och mål att eftersträva.

År 1990 skrev alla FN:s då 189 nationer under dessa millenniemål vid ett toppmöte i New York. Tiden skulle gälla från år 1990 - 2015 och innebar mest bistånd från de rikare länderna.

Då  gällde det åtta mål som kunde förändra världen med arton konkreta, tidsbestämda och mätbara delmål. Mål, varav de flesta rimligen borde ha kunnat uppfyllas till år 2015 och som alla rörde människor direkt och indirekt.

Det främsta millenniemålet

                               Det främsta målet 1 - gällde att halvera fattigdom och hunger 

                                målen 2 - 6 handlade om bättre villkor för kunskap och hälsa

                                         målen 7 - 8 berörde miljö och global samverkan.

Millenniemålen 7 och 8

Dessa mål kan ses som oberoende av åsikter om de Mänskliga rättigheterna och religionstillhörighet frånsett målen 2 och 3 som inte överensstämde med kvinnosynen i vissa kulturer.

Fem år efter avtalet ordnades ett stort toppmöte i Köpenhamn med 180 stats- och regeringschefer och man diskuterade att öka de statliga bistånden då bidragen visade sig ha minskat. 

De icke statliga organisationerna, NGOs, Non Governmental Organisations ordnade då en parallell konferens. Tillfälle gavs för mig att vandra runt i de magasin som upplåtits för olika organisationer för att presentera sig med skrifter framlagda på bord som vuxit upp ur betongen. Många uppslag, engagerande föredrag och mycken god vilja fanns uppenbarligen.

Världen hade cirka 5 000 NGOs redan år 1975 och år 1998 hela 23 000. En del tar numera emot avsevärt ekonomiskt stöd från sina egna stater fast de egentligen skall driva på och kritisera sina politiker. EU ger dem 1 miljard euro om året. En del NGOs kan numera tyvärr beskrivas som NO-GOs.

Bilden nedan visar hunger och fattigdom för året 1990, det år som millenniemålen utgår från.

Läget för hunger och fattigdom 1990

Hur gick det?

Vi har under åren kunnat följa framsteg och tillkortakommanden genom The Millennium Development Goals Report som vanligen översatts till svenska, men ofta var det svårt att tillgodogöra sig innehållet, då där angavs en skön blandning av procenttal, faktiska tal och årtal.

Det första målet att halvera fattigdomen från 36 % till 18 % blev infriat när man räknar i procentFattiga år 1990-2014

Till 2014 hade dock folkmängden ökat och fortfarande levde 1 200 miljoner  i extrem fattigdom mot 1 908 miljoner 1990, alltså ingen halvering av antalet människor.

Dyrt att vara fattig.

Fattiga människor är personer, familjer och grupper som hindras att delta fullt ut i samhället, en förlust inte bara för dem utan också för andra. De fattiga behöver som alla andra människovärde, självbestämmande, trygghet och möjlighet till värdiga former för viktiga händelser i sina liv såsom bröllop och begravningar. En gång fattig behöver dock inte alltid vara fattig.

De extremt fattiga i världen är ofta småbönder och kvinnor som är trängda av magrare jordar, brist på vatten och energi samt svår konkurrens. Att stödja småbönderna är viktigast för att bekämpa fattigdomen enligt FN:s organ för jordbruksutveckling.

Voices of the Poor, 2000 är en rapport som Världsbanken lät göra på initiativ av dåvarande biträdande chefen Mats Karlsson. Man gjorde en undersökning av 60 000 fattiga människor i 60 länder för att kartlägga hur de hamnar i djup fattigdom och varför de hindras att ta sig ur den. Rapporten har vunnit gehör och respekt för de fattiga.

Tallrik med pengar

Dålig mat och bostad leder till sjukdom. Man har inga pengar när en affär rear, inte möjlighet till transport när ett jobb annonseras och ingen barnvakt. Bara att lyckas överleva under eländiga förhållanden är en prestation. Dessutom skäms man ofta och känner sig misslyckad.

Bristande jämställdhet gör att kvinnor står för oavlönat arbete med huvudansvar för barn och familj. Bristande skolning, ofrivilliga äktenskap, oönskade graviditeter etc. är andra faktorer. Ofta har kvinnor inte ens rätt att ärva, köpa, kontrollera eller äga mark. Som enskilda saknar de möjlighet att påverka sin situation, men bildas kollektiv kan det gå bättre liksom om kvinnorna får utbildning.

Den största resursen är ofta de fattiga själva med sin fantasi, vilja, erfarenhet och arbetskraft. De har genuin kunskap om vad de behöver.

Gästarbetare från fattigare länder gör en stor insats genom att skicka pengar till sina hemländer och år 2005 var beloppet tre gånger så stort som världens totala utvecklingsbistånd enligt Världsbanken. Detta har fortsatt även under den senaste ekonomiska krisen, långt mer än förväntat. Det påtalas nu att avgifterna för att överföra dessa pengar till hemländerna är oskäligt höga.

Om fyra villkor är uppfyllda brukar de flesta klara av att ta sig ur fattigdomen:

•  skydd från stöld och våld,

  rättssäkerhet, som att äga mark,

  frihet att driva företag och

        •  tillgång till större marknader.

Brist på äganderätt samt byråkrati

Otydliga ägarförhållanden råder särskilt i Afrika och småbönderna i Kina har problem med markrättigheter då partiet vill vara ägaren.

Hur viktigt det är med lagar för äganderätt påvisar idéhistorikern Johan Norberg i boken När människan skapade världen, 2006.

Fattiga afrikaner sitter på mark och bostäder som värderas till 1000 miljarder dollar, men detta kapital är till 90 procent inte registrerat som privat egendom och därför inte skyddat av lagar.

En undersökning som pågått under fem års tid av ett hundratal ekonomer som rest över fyra kontinenter visar i en rapport att de fattiga ofta har enorma tillgångar, men att dessa inte är registrerade. Värdet av deras fastigheter bara i Egypten var vid ett tillfälle 30 gånger högre än värdet av samtliga aktier på Kairos börs.

Då de fattigas tillgångar inte finns på papper är de inte giltiga i juridisk mening. Den verkstad i skjulet man själv driver i väntan på tillstånd, kan inte belånas och ge kapital till investeringar. Man kan därför inte utnyttja det lilla ''kapital'' man har. Detta sätter käppar i hjulet. Den som har får låna - den som intet har får inte låna.

Det uppstår orimliga svårigheter om det tar sju år att få byggnadstillstånd på en statligt ägd ödetomt. Krångliga regler och orättvisa lagar stoppar många företagsamma män och kvinnor och gör dem till en grå-svart arbetskraft i en informell sektor eller till rent kriminella. Detta gäller särskilt människor som flyttar in till städerna.

Man får gå runt regler, betala mutor, vänta på tillstånd och genomlida kanske minst tio byråkratiska procedurer och om en verksamhet måste gå under jorden kan man varken göra reklam eller annonsera.

De fattiga är inte fattiga därför att de rika är rika utan för att dessa skapat värden som de fattiga ofta förhindras att åstadkomma på grund av brist på ägande, kunskaper, modern teknik och billig energi. Man lyfter inte människor ur fattigdom bara genom att bekämpa rikedom. Dock kan nutidens skatteparadis göra att de rika inte betalar de skatter de borde.

När mark börjar tryta brukar man se till att det blir äganderätter och reglera tillgången på allmänningar något som nu pågår i till exempel Amazonbäckenet.

I Rwanda brukade man försörja sig på sin egen jord, men den började tryta när landet blev alltmer tättbefolkat. Då ungdomarna förbjöds att flytta till städerna saknade de all möjlighet till försörjning. Man gjorde sig då handgripligen kvitt 800 000 människor år 1994 under någon förevändning.

Syrien drabbades av extrem torka mellan 2006 och 2010 vilket gjorde att 1,5 miljoner blev miljöflyktingar, sedan kom kriget.

För nomaderna är dock inte ägandet av jord det väsentliga utan tillgång till betesmarker till vilka de kan förflytta sig vartefter dessa bevattnas av de ¨vandrande¨ regnen.

Bilden nedan visar var i världen de fattiga minskat mest. Fattigdomen har drastiskt minskat i Kina vilket mest beror på landets egen politik och inte på bistånd. Under Maos tid 1981 levde nästan 9 av 10 kineser i extrem fattigdom, mot 1 av 10 år 2014.

Indien övergav sin planekonomi och protektionism 1947 och fördubblade inkomsterna på 10 år.

Om länder endast liter till jordbruk och råvaror uppstår visserligen viss tillväxt, men man måste även satsa på tillverkning, skola och hälsa för att komma vidare i ekonomisk utveckling. Länder som gjort så är t.ex. Kina, Bangladesh, Etiopien, Mauritius, Chile, Brasilien och Vietnam.

Bilden nedan visar hur mycket folkmängden beräknas öka till 2030 och hur många som då kommer att vara fattiga återstår att se.

Mätta år 2014

 

Ekonomiska skillnader inom länder

Ojämlikheterna inom länderna har i stort sett ökat de senaste 20 åren och tillflödet har uppenbarligen "sipprat uppåt" mot ett fåtal.

Jämlikhet anges med Gini-koefficienten där siffran 0 står för total jämlikhet och siffran 1 för motsatsen. I England har jämlikheten ökat sen 1700-talet från 0,65 till 0,32 år 1973, men för USA har det gått åt motsatt håll på senare år.

Man brukar ofta jämföra de rikaste 20 % med de fattigaste 20 % inom ett land. Så gör också Richard Wilkinson och Kate Pickett, i boken Jämlikhetstanken, 2009 där de synat 23 av världens rikaste länder.

- Tre till fyra  gånger så hög inkomst som de fattigaste 20 % hade de rikaste 20 % i de nordiska länderna och Japan

Sju till tio  gånger så hög inkomst som de fattigaste 20 % hade de rikaste 20 % i Storbritannien, Portugal, USA, Nya Zeeland, Australien och Singapore.

Health and wealth. Häpnadsväckande samband mellan hälsa och ekonomisk jämlikhet kunde de båda forskarna visa efter 50 års arbete. Punkt efter punkt har de med statistik visat att det inte bara råder bättre hälsa utan även mindre sociala problem i länder med ekonomisk jämlikhet än i länder med stor ojämlikhet. I jämlika länder är dessutom både kvinnans ställning och utbildningssystemen bättre liksom beredskapen att ge bistånd är högre.

- Rika människor i ojämlika länder mår sämre än rika människor i jämlika länder.                     
- Fattiga människor i ojämlika länder mår sämre än fattiga människor i jämlika länder.

Alltså är jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen.

Ekonomen och nobelpristagaren Joseph Stiglitz lovordar den svenska modellen så sent som 2017. Även här har dock klyftorna börjat ökat. Han konstaterar att globaliseringen och teknikutvecklingen som regel gynnat de allra rikaste och menar att jämlikhet är ett måste i världen och att ett ojämlikt samhälle är slöseri med humankapital.

Man skulle därför satsa bäst på sin egen välgång om man också satsar på andras.

Till samma slutsats kommer en omfattande undersökning av OECD-länderna år 2015, "How was life" där det framgår att stora inkomstklyftor har en väldigt negativ effekt på välfärden i hela samhället. Ekonomisk tillväxt i ett land är tyvärr ingen garanti för att just de fattigaste får det bättre.

Vad hälsan beträffar har andra forskare funnit att det är viktigast att höja den ekonomiska nivån för de allra fattigaste.

Åtgärder för vatten och sanitet skulle indirekt ha påverkat hela 5 av de övriga uppställda målen.

Millenniemål

Bilden nedan visar människor som saknar tillfredsställande sanitet.

Resultat för övriga mål:

   2   inte inskrivna i grundskolan var 10 procent mot 18 procent tidigare
   3   ojämlikhet mellan könen gällde skolgång, högre utbildning, antal parlamentariker och löner
   4   barn som dött av sjukdomar som kunnat förebyggas var 6 miljoner mot 13 miljoner 1990
   5   i samband med graviditet och förlossning avled 210 av 10 000 mot 400 år 1994 
   6   nysmittade av hiv/aids var 2,5 miljoner 2011, mot 3 miljoner 1997 i brist på bromsmediciner
   7   rent dricksvatten uppnådde målet 2010, men hela 2 500 miljoner saknade godtagbar sanitet
   8   nettobiståndet från de rikare länderna uppgick till 0,07 % av deras BNP mot målet 0,9 %.
     

III

Vad kan vi lära av Millenniemålen?                                                    

"This is a story about four people named Everybody, Anybody,

Somebody and Nobody.

”There was an important job to be done

and Everybody was sure that Somebody would do it.

Anybody could have done it, but Nobody did it.

Somebody got angry about that, because it was Everybody´s job.

Everybody thought Anybody could do it,

but Nobody realised that Everybody wouldn´t do it.

It ended up that Everybody blamed Somebody

when Nobody did what Anybody could have done.”

  / Okänd tänkare

Hjälpande hand

Här följer först exempel på erfarenheter från FN:s tidigare Milleniemål som sträckte sig från 1990 till 2015.

Vi hade tidigare haft en god erfarenhet av bistånd med Marshallhjäpen som innebar att USA efter andra världskriget lånade ut 10,5 miljarder dollar till Västeuropa under åren 1946 och 1947 vilket fick stor betydelse för återuppbyggnaden.

Då gällde det en kortvarig, akut hjälp vid en katastrofsituation och var till stor nytta. På liknande sätt kommer det alltid att behövas akut bistånd vid olika katastrofer som krig, jordbävningar, översvämningar och torka.

Men att försätta länder i skuld genom långvariga lån och göra människor fortsatt beroende av bistånd har inte visat sig produktivt.

- En västerlänning som såg att många fattiga barn i Afrika saknade skor bestämde i all välmening att skicka ett par skor till Afrika för varje par hans fabrik sålde. Resultatet blev på sikt att han slog ut en del av de egna skomakarna.

- F.d. president Bill Clinton beklagar själv att han beslöt att fortsätta skänka ris till Haiti som kommit i kris, för då lönade det sig inte för Haitis bönder att själva odla sitt ris.

Skattepengar och medel från internationella organisationer har överförts till behövande länder. Men givarländerna har ofta själva velat genomföra sina projekt med hjälp av egna företag och konsulter och utan samarbete med befolkningen. Biståndsarbetarna har ofta haft förmånligare villkor än de skulle haft i sina hemländer t.ex. med tjänstefolk.

I det hittillsvarande systemet har ingått stater, multinationella företag, välgörenhets- och biståndsorganisationer, kändisar och sociala entreprenörer. Somliga talar om en världsomfattande välgörenhetsindustri och en ny form av kolonialism som omsätter stora belopp, men utan att få avsedd effekt för de behövande.

De fattiga har blivit klienter och man har sett nedlåtande på dem och inte tagit tillvara deras egna resurser och kunskaper. De behöver själva vara aktörer och entreprenörer.

-  Bistånd från stater

Stater gör ofta politiska och säkerhetspolitiska överväganden och ser till att få något tillbaka när de ger något, varför hjälpen ofta gått till strategiskt viktiga länder. Man säger sig vilja hjälpa fattiga länder att utvecklas, men villkoren för att få lån och bidrag går ofta ut på att givarna själva ska tjäna på avtalen. Det har dock skett en förändring från ren kolonialism till ökad vilja att hjälpa.

Hur förhåller sig OECD-länderna till bistånd. Ambassadören i Sydamerika, Peter Landelis lyfter fram  mottagarländernas egen medverkan och länder förändras och därmed den typ av bistånd som behövs.

OECD omfattar nu många länder som Mexiko, Chile, Uruguay och flera länder står i kö som Colombia, Peru, Israel och Sydafrika. Även Ryssland och Kina visar intresse.

- Att skapa fattigdom

En del stater har anslagit medel för internationell utveckling, men ibland åstadkommit motsatsen. Här ges några exempel som är tagna ur den brittiske journalisten George Monbiots bok Bring on the Appocalypse. 6 Arguments for Global Justice, 2009.

I Sydafrika satte man privatisering som villkor för att få stöd till förbättringar vilket medförde att 10 miljoner människor blev utan vatten och fick avstängd elektricitet samt att 2 miljoner vräktes då de inte kunde betala sina räkningar.

I provinsen Andhra Pradesh i Indien drevs ett av världens farligaste experiment Vision 2020. Både USA och Storbritannien satsade stora belopp av skattebetalarnas pengar på att reformera provinsen med katastrofala följder. Deras ledare smordes med uppmärksamhet och pengar.

I stället för att uppmuntra till egna projekt överlät man åt amerikanska firmor att administrera förändringarna. Det innebar bland annat att undervisningen privatiserades. Universitet och sjukhus kunde då ta ut avgifter från användarna. Arbetslösa lovades anställningar för arbeten som sedan rationaliserades bort. Miljoner människor lämnades utan både arbete och statligt stöd, då finstilta lagar som tidigare skyddat dem ändrades. Tillgången till mat minskade och nya försörjningsmöjligheter uteblev.

Med risk för revolution återinfördes fri grundskola år 1997 varvid antalet elever i skolan steg från 2,5 till 6 miljoner och fri sjukvård återinfördes år 2001. Lärdomar kunde ha dragits från Chile på 80-talet där gyllene tider för affärsvärlden ledde till ökande skulder, arbetslöshet, hemlöshet och undernäring för befolkningen.

-  "Gör allt på en gång"

Ett experiment kallat United Nations Millennium Villages Project startades av FN:s f.d. generalsekreteraren Kofi Annan med ekonomen Jeffery Sachs som ledare. Här samarbetade man med olika NGOs och med Earth Institute vid Columbia University som försökte bistå med den forskning och expertis som behövdes.

Man sökte lösa problem inom jordbruk, teknik och ekologi m.m. genom att bistå jordbrukare med bättre utsäde och gödningsmedel. Hjälpen gick direkt till byarna och förtjänsten stannade hos jordbrukarna själva som också måste förbinda sig att ge av sin skörd till barnen i skolorna.

Projektet började med 12 byar med 60 000 invånare i tio olika områden i Afrika, där det rådde kronisk hunger, allvarliga sjukdomar, dålig sjukvård och infrastruktur, men relativ fred och föga korruption. Som villkor sattes att kvinnorna skulle vara med när man fattade beslut om vad som skulle åtgärdas. Experimentet började år 2005. Redan 2008 omfattades hela 80 byar med mer än 400 000 invånare. Skördarna ökade, svält, undernäring och malaria minskade och skolbarnen blev fler. Hoppfullhet och självrespekt skapades och detta utan att invänta bättre institutioner.

En bok om projektet har nu kommit The Idealist 2013 av Nina Munks som följde arbetet i Uganda och Kenya under flera år. Man ville uppmuntra självständighet, men fick i stället passiva bybor - nya latriner tömdes inte, duschar blev utan vatten, skörden fick ruttna i brist på marknad, utrustning kunde inte repareras och reservdelar saknades. Bistånd är bra för punktinsatser som myggnät mot malaria etc., men "det är bara Gud och vi som förstår våra problem"... "man kan inte bara göra om ett samhälle.". Slutsatsen blev att det var för storskaligt. /Johan Norberg i SvD 2014.

-  Bistånd från Sverige

Staten betalar via UD rutinmässigt runt 12 miljarder till FN varav cirka 2/3 utan krav på redovisning och då har man haft svårt att se vilken nytta pengarna gjort. Man efterlyser tydlighet och behov av att det utarbetas en "vägledning och mallar för bidragshantering".

Expertgruppen för biståndsanalys har till uppgift att undersöka utfallen av vårt bistånd. Störst kritik riktas då mot att man inte ställde några krav på staterna och att man endast marginellt lyckats bekämpa fattigdomen.

År 2015 gick 800 miljoner till Tanzania som mellan 1962-2013 mottagit 66 miljarder kronor vilket var 8 procent av våra samlade utgifter för bilateralt bistånd. Man ville stödja landets socialistiska utveckling.

Av Sidas årligen utbetalade 75 miljoner kronor påtalas nu att vänsterpartiet slussat en dryg miljon kronor till kommunistiska partier i Colombia.

För år 2006 låg biståndet i USA på endast 0,07 % av BNP medan Norge, Danmark, Luxemburg, Nederländerna och Sverige faktiskt nådde upp till 0,7 %.

Många människor i Sverige trodde däremot enligt en undersökning att de statliga bidragen rörde sig om 20 % och man tyckte ofta att 10 % kunde vara lagom, men i verkligheten var det alltså mindre än 1 % som gick till internationellt bistånd.

I samband med den ökade invandringen diskuteras att överföra 8 miljarder till Migrationsverket av pengar avsatta för bistånd, medan andra på fältet vill att pengarna fortsatt skall användas där de fattiga redan befinner sig.

-  Bistånd från civila organisationer och

    enskilda personer 

Den som vill bli glad kan direkt börja läsa nedan under rubriken HiH - glädjande effektivt

För den som vill hjälpa andra finns det många vägar att gå. Runt om i världen finns erfarenheter och kunskaper om biståndsarbete. Det finns vetenskapligt genomförda studier och välplanerade projekt.

En välbehövlig granskning av olika initiativ och hjälporganisationer har bland annat gjorts av den amerikanska organisationen Give Well. Bland frivilliga organisationer kan nämnas Oxfam som bildades i Oxford redan 1994 med arbete i över 90 länder med uttrycket "Even it Up". I nästan 100 år har nu organisationen Save the Children, Rädda barnen funnits med verksamheter i 90 länder.

Andra som fått gott betyg utan att här vara rangordnade är:

CARE, Red Cross, World Vision, 5.10.5.10, Millennium Villages Project, Population Services, International, Planned Parenthood Federation, Progresa i Mexico, The Worldwide Fistula Fund, Opportunity International, 10 over 10, Partners in Health, Bill and Melinda Gates Foundation.

Vidare kan t.ex. nämnas Läkare utan gränser, SOS Barnbyar och Hungerprojektet samt Earth Charter, en organisation i Holland med arbete i Ghana som har liknande målsättningar som FN. NGO-organisationen Tostan har grundats av amerikanskan Molly Melching och verkar i Afrika och har röstats fram för World Children´s Prize.

Microsofts grundare Bill Gates rankad som världens rikaste person 2016 är en av dem som nu uppmanar miljardärer i USA att skriftligen förbinda sig att skänka hälften av sina förmögenheter till välgörande ändamål. Han har fått glädjande många efterföljare och numera finns särskilda "filantropikonsulter" att tillgå. Han och hans hustru Melinda har bildat en stiftelse och skänkt 28 miljarder 2013. De vill avliva tre myter som blockerar framstegen för de fattiga:

- fattiga länder är dömda till fattigdom
- hjälp utifrån är bortkastade pengar
- att rädda liv leder bara till ökad befolkning.

Ytterligare ett par som gör insatser är hotellkungen Petter och läkaren Gunhild Stordalen med  stiftelsen Greenudge.

Fred Hollows Foundation startades av en ögonläkare från Australien som från 80-talet till sin död arbetade med dem som var drabbade av cataracts och blivit blinda. År 2003 hade en miljon blinda fått sin syn tillbaka till en kostnad av 50 dollar per person.

- 'Womankind'' (att jämföra med - mankind) är ytterligare ett exempel tack vare den svenska läkaren Carl-Axel och tandläkaren Monica Ekman. De har samarbetat med organisationen womankind och byggt upp både ett sjukhus och ett internat för föräldralösa flickor med tillhörande skola i Garissa i Kenya.  www.womankindkenya.blogspot.com

Fredspristagaren Muhammad Yunus från Bangladesh började med mikrolån vilka ges speciellt till kvinnor som får bli delägare i en bank och därmed slipper ockrare och mellanhänder. Direktkontakt med egna kunder - ibland via mobil - har gjort kvinnorna framgångsrika vilket brukar komma familjerna till godo. Den som tar mikrolån har som enda säkerhet sitt tumavtryck och byns gemensamma ansvar. Fungerar inte detta står ockrarna på lur och låntagaren drabbas.

Till sist en glädjande effektiv insats som innebär hjälp till självhjälp och inte bistånd i vanlig mening.

Nyckeln till bistånd är att skapa företagare.

HIH,  Hand i hand

Här refereras till den avslutande delen av boken Jag vill förändra världen, 2011 av Percy Barnevik.

Individuell människohjälp är en rörelse som startades av Britta Blomqvist redan år 1938 med arbete bland de nödställda i Europa och senare i Indien. Organisationen har växt och år 2000 vände man sig till Percy Barnevik från industrivärlden för att få råd, vilket man också fick. Han besökte deras verksamhet för de fattigaste i Indien och såg då också möjligheten att skala upp arbetet och han bidrog även med egna pengar.

Lägst bland stamfolk och kastlösa finns kvinnorna som gratis utför 80 procent av arbetet i byarna. Till dessa vände man sig direkt. Målet var att skaffa fram arbeten som de kunde försörja sig på.

I samarbete med en brahminkvinna, doktor i teoretisk fysik och hennes make som var tjänsteman med goda kontakter drev de fram en märklig utveckling.

Man testade de fattiga kvinnorna och anställde en av fem och redan 2011 hade man 4000 anställda på hel- eller halvtid samt 43 000 frivilliga. Man undvek utländsk personal som vanligen är dyrbar.

Det gällde att motverka barnarbete och mikrolån som ibland gick till sprit och konsumtion. Fusk förekom med statliga pengar där upp till 40 procent av det som skulle gå till skolor försvann på vägen.

Man tog hand om de minsta barnen på ett bra sätt och köpte loss en del något äldre barn från barnarbete. Man lärde sen kvinnorna att läsa, skriva och räkna och delade in dem i grupper om 15 för att lära både ekonomi, samarbete och systerskap.

De fick en egen bankbok och vänja sig vid att sätta in en minimal besparing - först därefter beviljades mikrolån. De fick lära sig vissa yrkeskunskaper som att sy och väva mm. allt i syfte att kunna starta företag. Kvinnorna fick sedan mycket stöd när det gällde marknadsföring. Från början gäller:

"Hjärnkoll på ekonomin"

"Hjälp till självhjälp" - mottot för hela verksamheten.

"Kravlöst bistånd" skall inte förekomma.

- I tusen byar med 5 miljoner invånare förekommer inte längre barnarbete och skolor har inrättats och även kvällsskolor.

- Mobila hälsocentraler har upprättats med 5-6000 patienter per månad och 20 000 kvinnliga barfotaläkare undervisar om hiv/aids, alkoholism och barnbegränsning. Man startar alltså verksamheter för att sedan pressa myndigheterna att bidra mer och ta över kostnader.

- IT- centraler öppnas och förestås ibland av kvinnor och målet är att nå 23 miljoner bybor med !000 nya centraler årligen.

Av dessa kastlösa har sedan 27 kvinnor blivit borgmästare i sina byar.

Redan 2011 hade 643 000 småföretag och 6000 medelstora företag med mer än 5 anställda kommit till stånd och 99,5 % av mikrolånen var återbetalda.

Insatser görs för miljön. Dammar byggs som tar till vara monsunregnens vatten, skördarna ökar, träd planteras, matavfall komposteras och säljs osv.

 Arbeten som det går att leva på - fram till 2020 beräknas till 110 miljoner.

Med mottot snabbhet, låg kostnad och storskalighet har Barnevik nu prövat sitt upplägg i 15 olika länder. Bara i Afrika har man till år 2011 hjälpt framför allt kvinnor att starta en miljon nya företag. Där har tidigare kombinationen av gåvor, korruption och väpnade strider varit extra destruktivt.

HiH international är nu en rörelse och efter att tidigare ha suttit i Världsbanken ingår nu Sven Sandström som vd. Många hjälper till att samla in såväl privata donationer som statliga pengar t.ex. från Sida.

En global kalkyl

Barnevik har en plan mot extrem fattigdom för en miljard människor

Att starta ett nytt jobb i södra Indien kostar 20 dollar, i mellersta Indien 35, i några sydafrikanska länder 70, i Sydafrika 150 och i Afghanistan 400 - vilket i snitt ger 200 dollar per jobb.

En miljard lever i extrem fattigdom med högst 1 dollar per dag - samma som för 10 år sedan.

Varje ny försörjare lyfter 4-5 personer. Med 250 miljoner nya jobb lyfts då 1 miljard människor och på 10 år skulle den extrema fattigdomen vara slut.

Om ett jobb i genomsnitt  kostar 200 dollar skulle det hela kosta 50 miljarder dollar. Det totala biståndet ligger på cirka 120 miljarder dollar per år. HiH behöver alltså betydligt mindre för att hjälpa den fattigaste miljarden - den som ingen bryr sig om.

Ledarskap

Barnevik har även skrivit boken Ledarskap 200 - råd, 2013 och han betonar bland annat att bistånd bör ges till att utveckla bra ledare till företag. Få hjälparbetare kommer tyvärr från företagsvärlden, däremot kommer många som ser kapitalism som utsugning. Han har dock funnit att erfarenheterna från företagsvärlden till 100 procent stämmer även för biståndsvärlden.

Exemplen ovan visar pionjärer, både enskilda och i grupp som är idérika och gör förbättringar - människor som lyckas vara nyskapande trots att de möter både hinder och motgångar.

Ytterligare många kloka och framgångsrika exempel fann jag sedan i boken Kärlekens kraft, 2015 av Golemans och Dalai Lama.

Vad kunde vi alla göra?

Många vanliga människor lägger ner mycket arbete på sin fritid genom att samla pengar och ordna evenemang och många ger även kontinuerliga bidrag till olika organisationer som har till uppgift att bygga upp en bättre värld.

Alla större religioner hävdar att vi skall hjälpa vår nästa. Det är helt enkelt en plikt och även våra samveten manar oss, men godheten har självklart gränser. Vi hjälper hellre dem som tillhör familj, släktingar och vår egen grupp.

En del människor i de rika länderna går med diffusa skuldkänslor. Ett svältande barn hjälper vi gärna, men sex? En tiggare går bra men 15? Blir antalet för stort blir vi psykiskt trötta. De stora talen får organisationerna ta hand om.

Den tidigare nämnde Peter Singer, professor i etik, tar seriöst upp vårt vankelmod.

Argument för att inte göra något spetsats här till: Hjälpsamhet får inte synas - det är skryt. Helst skall det gälla någon som har ett ansikte och inte bara någon som finns i statistiken. Vi betalar ju redan skatter så bidrag är en sak för staten. Mitt bidrag blir bara en droppe i havet. Pengarna kommer inte fram, de går till administration och det saknas institutioner i mottagarländerna. Pengarna går till vapen. Om inga andra skänker pengar så varför skall just jag ge och dessutom kompensera för dem som inte gör det. Jag har minsann fått slita för mina pengar och skänka kan de rika göra.Hjälp dig själv så hjälper dig Gud!

- I Afrika växer folkmängden så det blir bara fler munnar att mätta, trots att vi vet att minskad fattigdom och läskunnighet är det bästa sättet att minska barnantalet.

- fast vi fångar deras fisk och subventionerar vårt jordbruk så att de fattiga inte kan konkurrera på lika villkor. 

Givande och glädje

För att få inspiration rekommenderar Singer oss att gå till www.TheLifeYouCanSave.com

Buddha lärde: ”Bestäm dig för att göra gott. Gör det om och om igen och du kommer att bli fylld av glädje"

.................

Lidande och lycka

Lycka är ett begrepp med något annorlunda betydelse än glädje som mer handlar om relationer.

Alltsedan antiken har man skrivit om detta - här några moderna varianter på temat.

Att mäta lidande med siffror har föreslagits av den amerikanske vetenskapsmannen Ralph Siu.

Varje människas lidande skattas enligt en 9-gradig skala där siffran 1 står för något man noterar, som ett tandläkarbesök i morgon och 9 något så outhärdligt att man önskar dö. En grad är en persons lidande under en dag. (0 – innebär inget lidande). Därmed kan man göra jämförelser över tid och rum, för individer, familjer, länder och hela världen.

Man kan ange ett visst antal personers genomsnittliga lidande av viss intensitet under angivet antal dagar. Tanken är att människan själv är alltings mått, att detta är subjektivt och att det gäller alla. Lidandet är störst hos arbetslösa och fattiga, anser Ralph Siu och det kan orsakas av diktatorer, presidenter, regeringar, ledande affärsmän, media och i mycket liten utsträckning av kriminella.

Att mäta känslan av lycka är en idé av Johan Galtung. På skalan  1–9  betecknar han t.ex. ett lunchmöte i morgon med 1 och önskan om att denna stund måtte vara för evigt med 9. Sedan tänker han sig olika kombinationer av olika grader av lidande och lycka.

FN har ett nätverk som mäter lyckan i 157 länder med kriterier som BNP, medellivslängd och korruption och då låg Sverige på plats 10 och Danmark på första plats. Sämst var det för Syrien och Burundi.

Ruut Veenhoven vid Erasmusuniversitetet leder en lyckoundersökning där forskarna frågat människor i 90 olika länder hur de uppfattar sig enligt en 10-gradig skala. Danskarna kom år 2006 på första och svenskarna på sjunde plats. Undersökningarna presenteras i World Database of Happiness.

I landet Bhutan har man lanserat Gross National Happiness Index, GN för att belysa både materiella och miljömässiga faktorer samt dessutom människors kulturella, andliga och känslomässiga behov.

Den brittiske ekonomen Richard Layard med flera finner att stora snabba förbättringar, leder till lycka som att få vatten efter stark törst eller komma ur den värsta fattigdomen, men sedan vänjer man sig och lyckokänslan avtrubbas. Likadant känns det att bli frisk efter sjukdom, man vänjer sig. Berövas vi något som gjort oss lyckliga blir vi olyckliga. Om vi själva kan påverka vår situation med egna insatser blir vi lyckligare än om vi får det till skänks genom tur eller via bidrag, även om dessa är generösa. Behovet att kommunicera är inte nytt, men sättet att tillfredsställa det med mobil är nytt och kan göra oss lyckligare.

Holländaren Johan Huizinga talar om lyckan hos "den lekande människan".

En psykolog Mihály Csikszentmihaly, framhåller att lyckokänslor uppstår under koncentration och flyt, så kallad flow och detta gäller inte minst vårt arbete om detta känns meningsfullt.

Den världsberömde sociologen Zygmunt Bauman finner lyckan i "ett väl utfört arbete".

Författaren Tage Danielsson låter Karl Bartil Jonsson yttra: "Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar."

Den finländske nationalekonomen Kari Nars kommer i en privat undersökning fram till att ett socialt kapital med vänner betyder oerhört mycket för lyckan. Speciellt kvinnors värderingar av hälsa, familjeliv och vänskap brukar ge högre lycka än det kapital som männen samlar. Han använder ordet lycka, men talar egentligen om glädje.

Professor Jordan P Peterson anser att våra samhällen är fixerade vid lycka och efterlyser värdighet, och ansvar.

Sammanfattningsvis tycks den materiella konsumtionen över en viss nivå inte öka lyckan. Under den nivån vill ingen vara. Psykofarmaka, plastikkirurgi, självhjälpslitteratur, terapi och coacher etc. sägs göra oss lyckligare, fast det vi mest önskar är glädje som mer handlar om relationer..

Slutligen beskrivs lycka av en högre dignitet av "de upplysta" både inom och utom religionerna.

............

De 17 nya Hållbarhetsmålen:

  1. Utrota all form av fattigdom överallt.
  2. Utrota hunger, säkerställa matsäkerhet och förbättrad nutrition och förespråka hållbart jordbruk.
  3. Garantera ett hälsosamt liv och uppmuntra välmående för alla åldrar.
  4. Garantera en inkluderande, rättvis utbildning av god kvalitet och uppmuntra möjligheter till livslångt lärande för alla.
  5. Uppnå jämställdhet och ge alla kvinnor och flickor större självbestämmanderätt.
  6. Garantera tillgång till och ett hållbart användande av vatten och sanitet för alla.
  7. Garantera tillgång till prisvärd, pålitlig, hållbar och modern energi för alla.
  8. Uppmuntra en fortsatt inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt, fullt och produktivt arbete och anständiga jobb.
  9. Bygga upp en hållbar infrastruktur, förespråka inkluderande och hållbar industrialisering och främja innovation.
  10. Minska ojämlikheter inom och mellan länder.
  11. Göra städer och mänskliga bosättningar inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara.
  12. Garantera hållbara konsumtions- och produktionsmönster.
  13. Vidta viktiga åtgärder för att bekämpa klimatförändringen och dess inverkan (i linje med FN:s ramavtal om klimatförändringen med UNFCCC).
  14. Bevara och nyttja haven och marina resurser på hållbart vis.
  15. Skydda, återställa och uppmuntra till hållbar användning av ekosystemen på land, hantera skogen hållbart, bekämpa ökenspridning, stoppa och återställa landdegradering och stoppa förlusten av biologisk mångfald.
  16. Uppmuntra fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, tillgodose tillgång till rättvisa för alla och bygga effektiva, ansvariga och inkluderande institutioner på alla nivåer.
  17. Stödja verkställandet av hållbar utveckling i större utsträckning och återuppta det globala partnerskapet för hållbar utveckling.

Några testfrågor tagna från från SvD: När skall de nya målen vara uppnådda? Ingår att stoppa rasism i alla former överallt? I vilka länder skall de nya målen gälla? Ingick att säkerställa hållbara konsumtions- och produktionsmönster i de tidigare Millenniemålen och vilket var deras främsta mål?  Hur många var dessa? Vilket av dem lyckades sämst? Var antogs de nya hållbarhetsmålen?

 

Litteratur:

Barnevik, Percy, Jag vill förändra världen, 2011

Barnevik, Percy Ledarskap 200 - råd, 2013

Clinton, Bill, Giving, 2007

Goleman, Daniel Godhetens kraft, 2015

Hamlin, Catherine, The hospital by the river, 2001

Munks, Nina, The Idealist 2013

Monbiots, George, Bring on the Appocalypse. 6 Arguments for Global Justice, 2009

Norberg, Johan, När människan skapade världen, 2006, samt artikel i SvD 2014

Singer, Peter, The Life You Can Save. Acting Now to End World Poverty Urgently, 2009

Gates, Bill, Annual Letter: Myths about Foreign Aid, 2014 www.gatesfoundation.orgwww.TheLifeYouCanSave.com

www.Gapminder.org:Population growth with IKEA boxes.